Stödet för kulturtidskrifterna var massivt. Varför? Jag tror att svaret finns att sökas bland de litterära evenemang, alternativa bokmässor och text/ poesifestivaler som finns runt om i Sverige.
Min vän Johan twittrade med viss beundran om att vi senaste veckan hade fyllt närmare 25 % av hans flöde med inlägg om kulturtidskrifterna. Överdrivet, men vi har verkligen lyckats. Ett svar är att vi är vana med och lever i social media. Do It Yourself- tradition och i stort sett obefintliga marknadsföringsbudgetar har fört oss dit. Men kampanjen hade varit omöjligt om vi inte hade lärt känna varandra över åren.
Sverige genomlever just nu en guldålder för litterära evenemang, alternativa bokmässor och text/ poesifestivaler. Äldst och stilbildande är Textmässan i Stockholm. Vertigo förlag arrangerar med Carl-Michael Edenborg som kapten på skutan. Stockholms mot- offentlighet när den är som bäst. Filosofi, poesi, dekadens. Grunden är det klassiska bokbordet. Nånstans mellan 40 och 60 utställare. Från det rutinerade förlaget till det nystartade fanzinet. Egenöversatta romaner, hemsnickrade noveller och politiska pamfletter. Ofta scenprogram, men alltid fest.
Idé och koncept har spridit sig över landet. Göteborg har sin Textival, Örebro sin bokmässa och Malmö under några år Smått förlagt. Bäst av alla är idag Umeås Littfest med Patrik och Erik som lyckats hitta den perfekta mixen mellan bredd och djup. Oerhört imponerande scenprogram med många internationella gäster och landets främsta författare närvarande. Detta oavsett kulturhuvudstadsår eller ej. Lite mindre utställarmässa är Göteborgs Poesifestival. Två, tre dagar varje år med det bästa som går att finna. Poesin är den främsta byggstenen, men vågar sig även ut på okänd mark. Rör sig numera över hela staden för att inte fastna i bland innerstadens stenhus. Dalsland har sina bokdagar, Trollhättan sin poesifestival och Stockholm sin internationella poesifestival. Senaste tillskottet är Stockholm Literature på Moderna museet. Efter bara två evenemang leder de Elitserien med hästlängder. Av mer återkommande karaktär är de evenemang som görs på Internationell författarscen i Stockholm, Göteborg och Malmö. Icke förglömma Författarcentrum, Översättarcentrum och studieförbunden (med ABF i spetsen). I Stockholm driver Rasmus och Oskar Aspuddens bokhandel. Lotta och Alle drev under några år Bittes skapelse Hallongrottan, medan Göteborg hade sitt bokcafé Vulgo. En gång om året vallfärdar man, ofta med dubbla känslor, till bokmässan i Göteborg. Där skapar man, mitt på mässgolvet, en egen värld. Oberoende, indie, underground eller hur man vill benämna det.
Över åren har dessa evenemang skapat ett ”vi”. Ett disparat och nomadiskt ”vi”, men ändå stark samhörighet. I stort sett utan konkurrenstänkande. Varje ny aktör välkomnas då vi vet att vi stärks av att bli fler. ”Vi”-et upplöses efter evenemangets slut, men uppstår vid nästa tillfälle. Denna gemenskap lever i perioden utanför evenemangen ett lågintensivt liv bland maillistor och sociala medier. Vi utnyttjar varandra som skribenter, översättare, korrekturläsare, programmerare och kolportörer. Någon klok person har sagt att varje nummer av varje kulturtidskrift innebär kontakt med någonstans mellan 50 och 100 personer. Expertutlåtanden, översättningsgranskning, texter som aldrig blir av eller spån av idéer. I ekosystemet ovan hämtar vi i stort sett all vår hjälp och sakkunskap. Det är där vi blir synliga för varandra och får ansiktet bakom mailadressen.
Precis som i högstadiets rökruta börjar samvaron trevande. Anledningen att vi älskar böcker hör ofta ihop med att vi nån gång under våra liv varit emos. Att romanerna och poesin varit våra bästa kompisar. Tills vi träffade riktiga människor som man kunde prata med och förstod. Det skapar band och en stark gemenskap. Nu var en av oss i detta ekosystem hotade. Uppslutningen blev omedelbar. Tack vare att vi över åren lärt känna varandra kunde vi blixtsnabbt aktivera våra nätverk. Sociala medier och maillistor gick varma. Det brändes kretsar i en och annan server. Men vi nådde ut. Skapade debatt. Och, mest oväntat, vann vi denna strid. Som jag sagt förut: Denna gång var det vi, nästa gång är det ni. Vi hör ihop och behöver varandra. Som verb behöver adjektiv och substantiv för att bli en roman.
Fumarunsgaard 