Gothenburg and Genua. What happened to our movement?

Just a short reminder. What happened in Gothenburg in the early days of June 2001 was exactly the same thing that happened in Genua in July the same summer. One small, but significant difference: Hannes Westberg survived the shots from the Swedish police when Carlo Giuliani died from the shots of the Italian Carabineri.

The violence from the state, Sweden and Italy, marked a significant breach from the previous years. With Minervas owl at our side we now know that it was a glimpse of the future, not an echo from the past. The coming years for the global justice movement forced us into a peace movement. As you all know the reason was the atrocities of 9/11 and the war on terror that quickly followed. A quite successful peace movement, with the demonstrations in Firenze in connection to the European social forum 2002 as an important starting point. A couple of months later we met on the streets on the 15:th of February 2013. Together we where the largest simultaneous political manifestation the world has ever seen. Quite an achievement, movement wise. But also… Does anyone of you remember what we said in the global statement? That the war on terror can’t be won with just military strength. That a war in Iraq, without a plan for the coming peace could create monsters.

But that that’s not the main thing in this conversation.  The important thing is that it forced us into a defensive fight for human rights. In the words of the famous, nowdays frequently used, sign in US demonstrations: “I can’t believe we still have to protest this crap”. We went from an offensive movement globalization movement to a defensive peace movement. From a yes to a no. And to be honest, it is more fun to say yes than no.

We lost the momentum. Our offensive fight for more democracy became a defensive battle to protect the human rights, private integrity and (at least in northern Europe) the remains of the welfare state.

We danced to Manu Chao and sang “Un otro mundo es possible”, Another world is possible. Paolo Freire and his book Pedagogy of the Oppressed was more important than Karl Marx “Das capital”. The ideology was not entirely red, more a red/green/pink hybrid. We had one common enemy: the ideology of Neoliberalism. In north and south, east and west it affected us all. Before coming to Conversano I read the texts and manifestos from Porto Alegre, Genua and Gothenburg. What strikes me today is the optimism and, to be honest, the naivety of the texts. Since then something is lost.

And, yes, it confused the old left. Many, many of the old left considered us to be naïve hippies. Maybe they where right, but in most of Europe the traditional left wiped itself out. Hierarchy failed, structurelessness failed. Or as debate named it then: Both the horizontals and verticals failed.

What is lost?

I would say a couple of things:

• Utopia, not Retropia

Another World is possible is a brilliant slogan. It aims at the future, at a distant utopia. Compared to, in the words of the late Zygmund Bauman, Retropia. That idea aims at a distant past. It contains the idea that the 50,’s, 60’s and 70’ was actually the peak of human existence. To make it short: it was not.

• The cosmopolitanism. In the recent years the idea that we, in some strange way, can capsule us into the old nation states. Globalisation is as true now as it was then. Both the good and the bad.
• “We” lost the net. The era of our movement was the era of the e- mails and passive webpages. The right has been far more successful in the era of social media.
• The interconnectivity. That we all, in one way or another belongs together. That our different everyday struggles have a common root. And a common enemy. Sometimes it feels that the remains of the movement are nowadays atomised individuals fighting a defensive fight for decency. Each one in front of their own screen.
• The European movement had a vision on Europe. A social Europe with very wide borders that doesn’t stops at he Mediterranean or the Ural.

The text is my script to my talk at the Lector in Fabula- festival in Conversano (Puglia, Italy) 15/9 2017.

MOVIMENTI E PARTECIPAZIONE Tra il ‘99 e il 2001 un movimento transversale e transnazionale avrebbe potuto portare una vera e propria rivoluzione pacifca. Ma il Global Social Forum finì per perdere la sua carica ed energia positiva: Seattle, Davos, Napoli, Göteborg sono stati i passaggi fondamentali per arrivare fino alla “scena del delitto” del G8 di Genova. Rivivere quei momenti è importante per comprendere dove si è persa quella rivo luzione nel momento in cui, a distanza di 16 anni, si avverte invece l’esigenza di tro vare risposte alla crisi della politica e delle democrazie.
Con Marica Di Pierri, Monica Lanfranco e Olav Unsgaard Fumarola
Presenta Michael Braun

 

 

 

 

 

 

Democrazia in crisi e rivoluzioni mancate è Lector in Fabula

 

Monica Lanfranco, Olav Unsgaard Fumarola e Marica Di Pierri su ”Movimenti e Partecipazione”

 

Länk:

http://ricerca.repubblica.it/repubblica/archivio/repubblica/2017/06/14/democrazia-in-crisi-e-rivoluzioni-mancate-e-lector-in-fabulaBari12.html

 

MOVIMENTI E PARTECIPAZIONE
Tra il ‘99 e il 2001 un movimento tra- sversale e transnazionale avrebbe potu- to portare una vera e propria rivoluzione paci ca. Ma il Global Social Forum nì per perdere la sua carica ed energia positiva: Seattle, Davos, Napoli, Göteborg sono stati i passaggi fondamentali per arrivare no alla “scena del delitto” del G8 di Genova. Rivivere quei momenti è importante per comprendere dove si è persa quella rivo- luzione nel momento in cui, a distanza di 16 anni, si avverte invece l’esigenza di tro- vare risposte alla crisi della politica e delle democrazie.
con Marica Di Pierri, Monica Lanfranco e Olav Unsgaard Fumarola presenta Michael Braun

 

The Riace/ Lessebo model

Eurozine skriver om min Riace- text i sitt nyhetsbrev Eurozine Review

 

The Riace model

‘Welcoming refugees is a way forwards for a European countryside caught up in the crisis of rural depopulation,’ writes Olav Fumarola Unsgaard in a reportage connecting the small city of Riace in southern Italy with the Swedish municipality of Lessebo.

In 1998, a ship carrying 218 Kurdish refugees landed close to Riace. Domenico Lucano, the mayor, has since become something of a legend (even making it onto Fortune’s list of the world’s 50 most important politicians). Ever since he and the inhabitants of Riace decided to take the newcomers, their community has been different. ‘Riace is poor and down at heel,’ writes Unsgaard. ‘But as far as the economy is concerned, the arrival of the refugees saved this city.’

Lessebo, one of the cities in Sweden – and in Europe – to have received most refugees per capita, is the northern equivalent of Riace. Two years ago, people started to talk about schools having to close down. ‘Today’, says the ‘refugee strategist’ of the municipality, ‘we have had to build additional pavilions to be able to accommodate all the students.’

Is there a Riace model? Is there a Lessebo model? Yes, argues Unsgaard. ‘These cities certainly need investments coming from afar. But they also need people who move into the empty villas, the apartments and hotels that just stand there without any guests. Only then can wealth be sustained and schools be kept open.’

Glänta (Sweden) 3-4/2016 kan beställas här.

Efterord, Pensionärsplaneten av Anna Gavanas

Under några år har jag jobbat nära Anna Gavanas bokprojekt som redaktör, med mera. Nu är boken klar och jag fick skriva ett efterord. Tack till Makadam för att jag fick publicera det även här.

Anna och jag har dykt på varandra genom åren. En Clandestinofestival, sedan i arbetet med tidskriften Fronesis nummer om hemmet och bostaden samt som medverkande i boken Skitliv. Samtliga dessa sammanhang är försök till att bryta med fastlåsta strukturer. Mellan akademi och politik, mellan teori och dagsaktuell debatt. Ett försök att kombinera den akademiska stringensen med nyfikenhet och berättande. Under 2013 kontaktade Anna mig och berättade om ett kommande projekt. Vi tog en fika och har sedan dess jobbat ihop. Vet inte riktigt vad jag blev till slut men någonting i stil med bollplank, pådrivare och redaktör. Detta efterord kommer därför att bli något av en närläsning, ett synliggörande av några centrala tankar. Ett sätt att läsa och ge en ingång till pensionärernas spanska planet.

Först och främst: form och metod. Detta är en hybrid där det journalistiska reportaget möter den akademiska forskningen. Alla intervjuer har följt de strikta regler och krav som finns för antropologisk forskning. En del av materialet har publicerats och kommer att publiceras i vetenskapliga förhandsgranskade tidskrifter. Men för att skapa denna bok behövdes det något ytterligare. Från journalistiken och reportaget hämtades ett annat tillvägagångssätt. Först och främst det narrativa berättandet. Det handlar om resan, upptäckandet, färden. Då blir färger, byggnader, kläder, mat och musik bärande beståndsdelar. Vem är det som gör vad? Med vilka? Hur ser hen ut? Något jag evigt kommer att bära med mig från Pensionärsplaneten är den centrala plats kaffet har. Valet av en Gevalia bryggkaffe eller en cortado spelar roll. Detsamma gäller hembakta kanelbullar eller bakpulverstinna citronmuffins. Genom att de återkommer i samtal efter samtal berättar de en berättelse om identitet, integration och klass. Detsamma gäller den skvalande bakgrundsmusiken från den svenskspråkiga Kustradion som med Annas tränade musiköra blir en berättelse om hemmet, längtan och förhållandet till det svenska. Vilket leder mig in på nästa iakttagelse.

Vad är svenskhet? Svenskheten blir synlig på två sätt. För det första genom de intervjuade. Deras dalahästar, troll och andra prydnadssaker minner om hemlandet. Det är ständigt närvarande, men också åtskiljandet gentemot värdlandet Spanien. Hur levnadsvanor och attityder skiljer sig från svenskarnas. Alltifrån krångliga hantverkare till siesta och mat. Hur man väljer att leva och skapa sig sitt ”Lilla Sverige”. En bättre plats med mer sol, lägre skatter och billigare hushållsnära tjänster. Dock utan sill och köttbullar, vilket tillsammans med kaffet och kanelbullarna verkar vara det viktigaste som fosterjorden kan uppbringa.

Svenskheten markeras och definieras också i relation till de andra ”flyttfåglarna”. Där framträder skandinaven som en karaktär. ”Vi-et” inkluderar norrmän och
danskar, men inte tyskar och britter. Sedan genom Anna. Det ständiga ifrågasättandet att en person som heter Gavanas och pratar klingande göteborgska är svensk. Den stererotypa bilden av att enbart rågblonda Karlssons utgör vår nation framträder i reportage efter reportage. Det var ingenting som gick att förutsäga innan
studien genomfördes. Men genom att ta med det som en del av berättelsen tillfogas ytterligare en pusselbit. Svenskheten i exil tenderar att bli en statisk och konserverad inläggning som har mer med 1950-talets Calle Jularbo att göra än med en värld
befolkad av Zara Larsson och Seinabo Sey.

De många intervjuerna gör att både likheter och skillnader framträder. Karaktärerna blir människor av kött och blod. Som tänker, reflekterar och öppnar sig. Berättar om sina liv och livsval. Varför de valt att flytta på sig. Denna, den vanligaste formen av migration från vårt land, är förvånansvärt oskildrad. Om den skildras är det oftast med referens till Lasse Åberg och hans film Sällskapsresan. Vissa antaganden bekräftas, men framförallt vidgas förståelsen. Den svenska Spanienmigrationen består av olika levnadsöden från olika bakgrunder. Rymmer alltifrån golfspelande höginkomsttagare till fattiga sjukpensionärer. Och någon säsongsarbetare som blivit kvar tack vare att kärleken höll i sig. Friska och krya eller svaga och skröpliga, flytt på grund av hälsa eller livsstil. Dock med en dröm om att få sätta guldkant på tillvaron. Och lämna den gråa svenska vardagen. Ibland med önskvärt resultat, men berättelsen rymmer minst lika många som verkligen behöver kämpa och snåla. Pension som inte räcker till eller problem med missbruk. Men även mer svårgripbara ting som ensamhet, isolering eller kärnfamilj, barn, barnbarn – på gott och ont.

Under läsningens gång blir också den svenska välfärdsstaten tydlig. På europeisk nivå har det byggts upp ett fungerande system för sjukvård, främst den akuta. Men omsorg, hemtjänst och förskola är fortfarande en nationell angelägenhet. För många av bokens personer är just möjligheten till hjälp och stöd via hemtjänst och dylikt det som saknas mest. De billiga städtjänsterna till trots. Att det låga priset beror på ”svartarbete” är det få som reflekterar kring. Och just här blir den utlandssvenska paradoxen synlig. Gärna välfärd, men helst utan att betala skatt. Att det ena förutsätter det andra talas det tyst om.

Min sista kommentar handlar om där mitt och Annas samtal började. Som hänger ihop med hennes texter i böckerna Skitliv och Rena hem på smutsiga villkor? Vilka är det som utför hushållstjänsterna i en allt mer globaliserad ekonomi? På vilka villkor?

Det visar sig handla om ett nätverk och en kedja av personer, platser och funktioner. Först och främst fixarna. Mellanhänderna som hjälper till med språk, logistik, byråkrati och förmedling. Som talar svenska och kommer på utsatt tid. Men också de nätverk av kontakter och tjänster som kaféer, hårfrisörer, mäklare och Kustradion bidrar med. Hur det ”Lilla Sverige” man bygger upp i exilen fungerar i praktiken. Där Svenska kyrkan verkligen finns mitt i byn med kaffe, samtal på kyrkbacken och andlig vägledning. Där den fysiska anslagstavlan hjälper till med reklam, tips på utflykter och förmedling av tjänster. Via dessa forum sätts de svenska migranterna i kontakt med migranter från till exempel Sydamerika, Afrika och Östeuropa. Människor som sökt sig till Europa i hopp om arbete och ett bättre liv. Här bränner boken verkligen till och frågan om vems fria rörlighet ställs på sin spets. Gäller den lika för EU-länderna Sverige och Rumänien? För arbetskraft såväl som pensionärer? Vem välkomnas och hur ser villkoren ut? Flera av de svenska migranterna uttrycker sig som om de vore ”närande” och bidrar till den spanska ekonomin. Att de har ”rätten” att bo och leva i Spanien tas för givet, ifrågasätts aldrig. En verklighet väsensskild från den spansktalande kvinnans från Colombia. Vår globala världsordning där den fria rörligheten är kopplad till ursprung tas för given av de svenska migranterna, medan de andra är minst sagt kritiska.

Tanken med detta efterord var att reflektera lite över boken och berätta om dess tillkomstprocess. Den har blivit precis så levande och infallsrik som vi hoppats på.

 

Nytt bokkapitel

22/1 2015 släpps boken Inclusive Growth in Europe (Karl Wennberg och Gabriel Ehrling, redaktörer). Jag och Karl Palmås har där skrivit texten ”Self-employment and generational inequality”.

Kort utdrag:

In late 2012, the book Skitliv was released in Sweden. Two years on, it seems the publication appeared at a time when the Swedish public debate was ripe for discussing the new working conditions for the young population. One may even go as far as to say that Skitliv (Bernhardtz, 2012) sparked this debate. The book consisted of journalistic essays, interviews and academic texts. The main contri bution, however, were the first-hand stories about the reality of the ‘temp’, the ‘iPros’ (Leighton, 2013) or the ‘precariat’ (Standing, 2011). These stories included examples of temporary employment, ‘text message stand-ins’, everlasting internships, misuse of staffing agencies, flexible salaries, no compensation for working overtime or inconvenient hours, ‘forced’ self-employment and so on. Many of these examples where known about before, but back then they were mostly described as something that just happened among the blue collar sectors. Skitliv gathered stories from across the spectrum of occupations: journalists, clerks, cell phone salesmen, waiters, actors, nurses, engine drivers and janitors. Traditional class differen- ces were of course recognised in these stories, but the new factor that emerged was the existence of a generational divide. The fault line of this generational divide stretches further up the age groups. Young people talk about their first job with a glint in their eyes. ‘It was a little bit rough, you didn’t get paid on time and once a TV fell on my foot’. An implicit understanding of this quote is that your first job should be a challenge, but it will help you to get your (injured) foot in the door. That might have been true during the golden era of economic growth, the welfare state and the years of equilibrium between employers and employees. Nowadays, in the face of econo- mic crisis and the gloomy growth prospects of a secular stagnation (Summers, 2014), you might be 30, 35, 40 or even 45 before you get a job with similar rights and conditions as the previous generation.

På många sätt är det en uppföljning och fördjupning av min text ”Generation 1000 € i den sydeuropeiska krisens spår” i Skitliv. Jag fortsätter min undersökning av vad som händer på den italienska arbetsmarknaden, medan Karl bidrar med de delar som handlar om Nederländerna.

Dom där jag kommer från

Stödet för kulturtidskrifterna var massivt. Varför? Jag tror att svaret finns att sökas bland de litterära evenemang, alternativa bokmässor och text/ poesifestivaler som finns runt om i Sverige.

Min vän Johan twittrade med viss beundran om att vi senaste veckan hade fyllt närmare 25 % av hans flöde med inlägg om kulturtidskrifterna. Överdrivet, men vi har verkligen lyckats. Ett svar är att vi är vana med och lever i social media. Do It Yourself- tradition och i stort sett obefintliga marknadsföringsbudgetar har fört oss dit. Men kampanjen hade varit omöjligt om vi inte hade lärt känna varandra över åren.

Sverige genomlever just nu en guldålder för litterära evenemang, alternativa bokmässor och text/ poesifestivaler. Äldst och stilbildande är Textmässan i Stockholm. Vertigo förlag arrangerar med Carl-Michael Edenborg som kapten på skutan. Stockholms mot- offentlighet när den är som bäst. Filosofi, poesi, dekadens. Grunden är det klassiska bokbordet. Nånstans mellan 40 och 60 utställare. Från det rutinerade förlaget till det nystartade fanzinet. Egenöversatta romaner, hemsnickrade noveller och politiska pamfletter. Ofta scenprogram, men alltid fest.

Idé och koncept har spridit sig över landet. Göteborg har sin Textival, Örebro sin bokmässa och Malmö under några år Smått förlagt. Bäst av alla är idag Umeås Littfest med Patrik och Erik som lyckats hitta den perfekta mixen mellan bredd och djup. Oerhört imponerande scenprogram med många internationella gäster och landets främsta författare närvarande. Detta oavsett kulturhuvudstadsår eller ej. Lite mindre utställarmässa är Göteborgs Poesifestival. Två, tre dagar varje år med det bästa som går att finna. Poesin är den främsta byggstenen, men vågar sig även ut på okänd mark. Rör sig numera över hela staden för att inte fastna i bland innerstadens stenhus. Dalsland har sina bokdagar, Trollhättan sin poesifestival och Stockholm sin internationella poesifestival. Senaste tillskottet är Stockholm Literature på Moderna museet. Efter bara två evenemang leder de Elitserien med hästlängder. Av mer återkommande karaktär är de evenemang som görs på Internationell författarscen i Stockholm, Göteborg och Malmö. Icke förglömma Författarcentrum, Översättarcentrum och studieförbunden (med ABF i spetsen). I Stockholm driver Rasmus och Oskar Aspuddens bokhandel. Lotta och Alle drev under några år Bittes skapelse Hallongrottan, medan Göteborg hade sitt bokcafé Vulgo. En gång om året vallfärdar man, ofta med dubbla känslor, till bokmässan i Göteborg. Där skapar man, mitt på mässgolvet, en egen värld. Oberoende, indie, underground eller hur man vill benämna det.

Över åren har dessa evenemang skapat ett ”vi”. Ett disparat och nomadiskt ”vi”, men ändå stark samhörighet. I stort sett utan konkurrenstänkande. Varje ny aktör välkomnas då vi vet att vi stärks av att bli fler. ”Vi”-et upplöses efter evenemangets slut, men uppstår vid nästa tillfälle. Denna gemenskap lever i perioden utanför evenemangen ett lågintensivt liv bland maillistor och sociala medier. Vi utnyttjar varandra som skribenter, översättare, korrekturläsare, programmerare och kolportörer. Någon klok person har sagt att varje nummer av varje kulturtidskrift innebär kontakt med någonstans mellan 50 och 100 personer. Expertutlåtanden, översättningsgranskning, texter som aldrig blir av eller spån av idéer. I ekosystemet ovan hämtar vi i stort sett all vår hjälp och sakkunskap. Det är där vi blir synliga för varandra och får ansiktet bakom mailadressen.

Precis som i högstadiets rökruta börjar samvaron trevande. Anledningen att vi älskar böcker hör ofta ihop med att vi nån gång under våra liv varit emos. Att romanerna och poesin varit våra bästa kompisar. Tills vi träffade riktiga människor som man kunde prata med och förstod. Det skapar band och en stark gemenskap. Nu var en av oss i detta ekosystem hotade. Uppslutningen blev omedelbar. Tack vare att vi över åren lärt känna varandra kunde vi blixtsnabbt aktivera våra nätverk. Sociala medier och maillistor gick varma. Det brändes kretsar i en och annan server. Men vi nådde ut. Skapade debatt. Och, mest oväntat, vann vi denna strid. Som jag sagt förut: Denna gång var det vi, nästa gång är det ni. Vi hör ihop och behöver varandra. Som verb behöver adjektiv och substantiv för att bli en roman.

Do It Yourself som svar på Per Bills dumhet

Den kloke idépolitiska debattören Marika Lindgren Åsbrink  (S)  skrev följande på Twitter igår:

”Det finns så många andra politiska frågor (besparingar) som aldrig får i närheten av lika stor uppmärksamhet.”

Trots att jag är djupt insyltad i tidskriftsvärlden drabbade hennes fråga mig. Detta för att jag i princip håller med. En klok fråga kräver ett genomtänkt svar.

För det första: Dumheten överstiger allt sunt förnuft.
De motiveringar Per Bill ger till det indragna stödet är svaga, fluffiga och okonkreta. Trots att vi är vana med politiskt nyspråk går här en gräns. Han framstår som kulturpolitiskt okunnig eller så ljuger han om motiven.

För det andra: Sparka på den som redan ligger.
Tidskrifterna är ekonomiskt svaga. Verksamheten bygger på ideellt engagemang och passion. Sällan eller aldrig är egen ekonomisk vinning drivkraften. Det som man undanröjer är en långsamt pågående professionalisering. Stödet är oerhört noga reglerat och övervakat. Få, om ens något, politikområde kräver så mycket byråkrati och redovisning per investerad krona.

För det tredje: Ingen stark centralorganisation.
Föreningen Sveriges kulturtidskrifter (FSK) är i en svensk korporativistisk kontext mycket svaga, vilket är ovanligt. Svagheten är uppenbar om man ser till vad Förläggarföreningen lyckades åstadkomma. Styrkan med att inte ha en stark centralorganisation är att det lägger ett större ansvar på den enskilda medlemmen. Vilket leder in på det fjärde spåret.

För det fjärde. Fanzines, punk och jävlaranamma.
Kulturtidskriftsproduktion har mer gemensamt med hopklistrade fanzines än med vanligt tidningsmakeri. En kärlek till och gränslöshet inför det man skriver. Man skattar sig lycklig att ens få lite betalt för att göra det man älskar. Rent konkret så leder det till en anarkistisk inställning till organisation, men en viktigare: en jävla förmåga till Do It Yourself.

För det femte: Vi fortsätter spela rock n’ roll, men vi håller på att dö.
I fredags eftermiddag nåddes vi av beskedet om vår dödsdom. Snabbt hälldes fredagsgroggen ut i diskhon och ärmarna kavlades upp. Mailade, facebookade, twittrade, skrev, ringde. Inkrävde varenda tjänst någon var oss skyldig. Då centralorganisationen var såpass svag insåg vi att ansvaret inte kunde delegeras. Det var upp till oss att göra vad vi kan. Tydlig desperation de första timmarna, men sen allt mer medvetet. Hur ska vi skriva, vilka ska vi nå, vilka kontakter har vi? Att många av oss läst pretentiös fransk filosofi om rhizom kan ha hjälpt till, men de första dagarna var det inte förnuftet som styrde. Det var ”fight” eller ”flight”. Vi valde fight.

Så, Marika, och ni andra. Vad var det jag ville ha sagt? Nej, jag kan inte argumentera för att de 15 miljoner som sparas in på kulturtidskrifterna är ”viktigare” än de 630 miljoner på alliansbudgeten sparar in på ensamstående föräldrar. Eller att 25 miljonerssatsningen på kultur i förorten uteblir. Det är inte viktigare.

Det vi däremot kan lära oss av detta är det finns en gräns för hur dumt man får uttrycka sig. Det har Per Bill (och Björn Söder) lärt oss den senaste veckan.

För den som vill läsa mer om politik, rörelser och politisk mobilisering i den digitala tidsåldern rekommenderar jag följande: Ord&Bild 1/2006, främst texten Elektronisk kommunikation och socialpolitisk mobilisering av Manuel Castells, Mireia Fernández-Ardèvol, Jack Linchuan Qui & Arava Sey. Manuel Castells m fl fortsatte det arbetet i boken Communication Power. Samt, mer samtida, Why It’s Kicking Off Everywhere: The New Global Revolutions av Paul Mason.

Ekonomiskt missnöjd, filosofiskt bortskämd. Kulturtidskrifternas framtid bortom Per Bills grava okunskap

Per Bills okunnighet är pinsam och kulturutskottets uttalande ett hån mot alla oss inom kulturtidskriftsvärlden. Olav Fumarola Unsgaard förklarar varför.

”Utskottet vill peka på den möjlighet till ökad tillgänglighet och därmed bättre möjlighet att nå fler läsare samt samt till minskade kostnader, bl.a. för distribution, som elektroniskt utgivning av tidskrifter innebär.”

Ovanstående text är ett citat från Kulturutskottets sammanträde i fredags. Den föreslagna sänkningen är på 15 miljoner. Och motiveras med snömoset ovan.

Jag minns det som igår. Första gången jag blev förälskad i en tidskrift. Det var Ord&Bild:s gula nummer; ”Alltför drömda drömmar: psykoanalys, identitet, Europa”. Andra gången var något år senare. Då var tidskriften Fronesis och numret hette ”Kapitalism”. Min värld öppnade sig. Jag blev möjligtvis lite klokare, men framförallt fanns det ingen väg tillbaka. Närde i hemlighet drömmen om att en gång i framtiden få arbeta med så smarta, belästa och coola människor. Men då det inte ligger i min familjs bakgrund eller tradition att jobba med sådant såg jag det som en ouppnåelig dröm.

Men världen ville annorlunda. Blev (med rätta ska jag erkänna) refuserad av Håkan A Bengtsson när jag skickade in en text till Arena. Men tonen, vänligheten och tilltalet i hans refuseringsbrev fick mig att inte ge upp. Slump, tur och möjligtvis en viss fallenhet gjorde att jag fick skriva en recension för Ord&Bild. Kort efter det hamnade jag i både styrelse och redaktionskommitté. När sedan Fronesis hörde av sig upplevde jag det som om Ebbot hade frågat mig att börja spela med The Soundtrack of our Lives. Slutligen fick jag under 2010 vikariera som chefredaktör för Arena. Ideellt, professionellt – betalt, obetalt. Några katastroftexter, vissa riktigt bra nummer, hundratals tågresor och vid något tillfälle handgemäng. Ett liv som kulturtidskriftsarbetare är ingen dans på rosor. Men det har format mig till den jag är. Som Malte Persson så fint uttryckte det finns det ingen bättre skola om du vill arbeta med text och skrivande.

Under 2010-2012 arbetade jag med Nätverkstans projekt ”Den långa svansen”, stött av stiftelsen Framtidens kultur. Min arbetsuppgift, tillsammans med Carl Forsberg, David Karlsson och Nätek, blev att utreda och i bästa fall implementera de nya lösningarna som väntar oss alla i den sköna nya digitala världen. Resan tog oss till Banglore i Indien, till bokmässan i Frankfurt samt några varv runt Sverige. En mycket viktig nod i vårt samarbete var Carl Henrik Fredriksson. Under våren 2010 besökte vi Wien där Eurozine finns. Få är de svenska tidskriftsredaktioner och småförlag som inte fick besök av oss. Vi talade oss varma för iPads, epub, Espresso Book Machine, appar, Print on demand och andra lösningar för digital publicering. Efter långa samtal med Kungliga biblioteket, Kulturrådet och Bokrondellen kunde vi lösa de praktiska problem som fanns kring tidskrifters dubbelanvändning av både ISSN- och ISBN- nummer. Denna konstruktion möjliggör idag för tidskrifterna att säljas hos internetbokhandeln, t ex Adlibris och Bokus. Vi skapade själva Samlade skrifter, ingick avtal med Publit, Adlibris och Qiozk. Självklart var Fredrik Lind, då på Adlibris, oumbärlig. Träffade Paperton och samtalade länge med FSK om det lätt utopiska projektet Norzine. Idag hade vi också besökt Readly, Apple, Google och Storytel. Själv har jag gått vidare från Nätverkstan och och är idag verksam som frilansjournalist och förlagsredaktör. Min sammanfattning av  ”Den långa svansen” blev en text för den katalanska tidskriften A*Desk som fick den något pretentiös titeln The Future of Print.

Vad vill jag ha sagt med denna redogörelse? Jo att Kulturutskottet med moderaten Per Bill i spetsen är oanständigt okunniga om det arbete som görs ute bland tidskrifterna. Vi jobbar som satan för att möta den digitala stormvåg som idag sköljer över oss. Som flitiga bävrar letar vi med ljus och lykta efter varenda möjlig intäktskälla. Både som enskilda tidskrifter och i de projekt Kulturrådets utvecklingsbidrag ger oss möjlighet att samarbeta kring.

Det är okej om alliansens kulturpolitiker inte har koll på just mitt arbete. Det kan jag förlåta er. Men att ignorera den egna utredningen ”Läsandets Kultur” (SOU 2012:65) är tjänstefel. Där görs en oerhört gedigen analys om hur kulturtidskrifterna fungerar. Ekonomi, definitioner, statistik. Där finns allt. Läsningen bör påbörjas på sidan 287 och avslutas på 320. Slutsatserna finns på sidan 430. Och om den enskilde alliansledamöten ändå har påbörjat läsningen skulle jag faktiskt rekommendera hela utredningen. Hur hela området ”print” (tidningar, böcker, tidskrifter mm) förändras i och med digitaliseringen. Mer statistik i frågan kan fås genom t ex dagens utmärkta debattartikel av Kerstin Neld, vd Sveriges Tidskrifter och Unn Edberg, ordförande Sveriges Tidskrifter.

”Bara 5 procent av svenskarna har betalat för digitala tidskrifter den senaste månaden. Och det är lite pengar det handlar om när de väl betalar. Enligt Institutet för reklam- och mediestatistik lägger ett hushåll i genomsnitt 1:60 kr på digitala tidskrifter och magasin i månaden. Det ska jämföras med de 73 kr hushållen spenderar på papperstidskrifter. Det räcker inte med att tidskrifterna mer än fördubblar antalet digitala köpare för att täcka bortfallet.”

Sammanfattningsvis hoppas jag på en hel kennel av pudlar. Samt att Alliansen baserar sin politik på fakta. Gör om, gör rätt!

Olav Fumarola Unsgaard.

Visst lyckades Attac

Här finns länken till min text i Arena 3 2013. Artikeln är ett kortare utdrag. God läsning!

Vad hände med Attac?

Som jag nämnt i texten var jag under flera år aktiv inom Attac Sverige. Den berättelse som här ges är min historieskrivning. Jag vill gärna se den utmanad, debatterad och ifrågasatt. Offentlig debatt, blogginlägg eller över en lunch. Bara maila.

Jag tror att jag har fått alla fakta och årtal rätt, men hjälp mig gärna om ni upptäcker något som inte stämmer.

Men främst: Jag vill gärna se att vi tillsammans påbörjar en diskussion om det politiska 2000-talets första år. Det var en bra tid. Vi bröt gränser och experimenterade. Till skillnad från 1968- generationen ska vi inte gå bort oss i en nostalgisk dimma utan minnas och ifrågasätta. Vi ska inte heller bli så bittra över samtiden att vi slutar med politik, trots att det är tufft.

Inför den här texten har jag samtalat med ett antal personer. Både om Attac och annat. Jag har också fått hjälp med lite siffror och komma ihåg årtal. Tack till er alla. I bokstavsordning: Hans Abrahamsson, Karen Austin, Sven Elander, Annika Elmqkvist, Aron Etzler, Ann Ighe, Ola Mattsson, Håkan Sundberg, Adrienne Sörbom, Karin Thorasdotter, America Vera-Zavala, Cecilia Verdinelli, Asbjørn Wahl, Magnus Wennerhag, Jesper Weithz, Kent Werne.

Från Attac Norge vill jag tacka Benedikte Prynheid Hansen, Petter Slattrem Titland med flera. Attac Norge är idag en livaktig och väl fungerande organisation. Jag tror jag vet varför.

I texten nämns ett antal böcker. Här är referenserna.

Asef Bayat: Vardagslivets politik : texter om hur vanliga människor förändrar Mellanöstern. I redaktion av Leila Brännström ; översättning från engelskan av Henrik Gundenäs. Atlas 2012

Johan Ehrenberg: Globaliseringsmyten eller: Hurusom kapitalet skulle frälsa världen, Norstedts 2008.

Michael Hardt & Antonio Negri: Imperiet, Multituden, Commonwealth. Glänta/ Vertigo, Tankekraft, Belknap Press of Harvard University Press. 2003, 2007, 2009.

Astra Taylor (et al): Occupy! : scenes from occupied America. Verso 2011.

En annan titel som inte är nämnd, men som influerat mig mycket:

Paul Mason: Why it’s (still) kicking off everywhere. Verso 2013.

Följande akademiska titlar har varit viktiga inför denna artikel:

Hans Abrahamsson: Det gyllene tillfället : teori och strategi för global rättvisa. Leopard förlag 2003

Malin Gawell: Activist entrepreneurship : Attac’ing norms and articulating disclosive stories (Stockholm: School of Business, Stockholm University), 2006.

Hilma Holm: Knowledge as action : an anthropological study of Attac Sweden, 2010.

Henrik Nordvall: I skärningspunkten mellan det globala och det lokala : tolkningsprocesser och koalitionsbyggande i organiseringen av lokala sociala forum, 2008.

Magnus Wennerhag: Global rörelse: Den globala rättviserörelsen och modernitetens omvandlingar, Stockholm: Bokförlaget Atlas, 2008.

Wennerhag, Magnus, Hilma Holm, Johan Lindgren, Henrik Nordvall och Adrienne Sörbom (2006). Aktivister : Sociala forum, globala sociala rörelser och demokratins förnyelse (Stockholm: Atlas).

Idén till denna text fick jag när jag läste Glänta 3-4.11. Främst Nina Björks och Anders Johanssons texter. Jag är en stor beundrare av båda dessa författare, men här fanns något som skavde. Det dom sa stämde inte överens med mina politiska erfarenheter. För mig är politik samvaro med andra i en rörelse för ett gemensamt mål. Just det gemensamma skapandet. Då blev jag tvungen att tänka efter. Träffa folk, läsa böcker, åka till WSF. Berätta om vad vi gjorde i Attac.

Under det kommande året tänker jag fortsätta detta arbete. Min plan är att titta på den svenska asylrättsrörelsen, Ship to Gaza och förortsrörelsen (Pantrarna, Megafonen m fl). Bland dessa organisationer ser jag ett driv och en förmåga att organisera sig som liknar det som hände inom Attac.

 

Följande forskningsöversikt är lånad från Magnus Wennerhag:

Ekecrantz, Jan (2004). ”Media discourses on the World Social Forums : Towards comparative analyses”, i Contemporanea : Revista de Comunicação e Cultura, vol. 2, nr 2.

Fridolfsson, Charlotte (2004). ”Politics, protest and the threatening outside : A discourse analysis of events at an EU summit”, i Distinktion, nr 8.

Hellström, Anders och Marja Åkerström (2001). Spegel eller vrångbild : En granskning av medierna under Sveriges EU-ordförandeskap med fokus på EU-utvidgning och Attac (Stockholm: Institutet för mediestudier).

Häggqvist, Patrik (2002). ”Farhågor och förhoppningar : Göteborgs-Postens bild av protesterna mot EU-mötet sommaren 2001”, i Marianne Liliequist och Jörgen Lundälv (red.), Gatans politik : Göteborgsdemonstrationerna juni 2001 : Ur mediernas, polisernas och demonstranternas perspektiv (Gävle: Meyer).

Liliequist, Marianne och Jörgen Lundälv (2002). Gatans politik : Göteborgsdemonstrationerna juni 2001 : Ur mediernas, polisernas och demonstranternas perspektiv (Gävle: Meyer).

Nordvall, Henrik (2002). ”Folkbildning som mothegemonisk praktik?” i Utbildning och demokrati, nr 2.

Parsmo, Jonas (2002). ”Representativa representationer? : Om utomparlamentariska aktörers närvaro i pressens skildring av Göteborgsmötet”, i Abby Peterson och Micael Björk (red.), Vid politikens yttersta gräns : Perspektiv på EU-toppmötet i Göteborg 2001 (Eslöv: Symposion).

Peterson, Abby (2002). ”Toppmötets regnbågskoalitioner : Experiment i demokratiska samtal”, i Abby Peterson och Micael Björk (red.), Vid politikens yttersta gräns : Perspektiv på EU-toppmötet i Göteborg 2001 (Eslöv: Symposion).

Peterson, Abby och Micael Björk (2002). Vid politikens yttersta gräns : Perspektiv på EU-toppmötet i Göteborg 2001 (Eslöv: Symposion).

Sörbom, Adrienne (2006). ”En trög rörelse? : En analys av relationerna mellan LO, Attac och den globala rättviserörelsen”, i Åsa Wettergren och Andrew Jamison (red.), Sociala rörelser : Politik och kultur (Lund: Studentlitteratur).

Sörbom, Adrienne och Magnus Wennerhag (2008). ”Jag och resten av världen : Individuell och kollektiv politik inom den globala rättviserörelsen”, i Statsvetenskaplig tidskrift, nr 1.

Uggla, Fredrik (2006). ”Between Globalism and Pragmatism : Attac in France, Germany, and Sweden”, i Mobilization, vol. 11, nr 1.

Uhnoo, Sara (2002). ”Demokrati i offentliga rum : En studie av Forum 2001 – det fria ordets festival”, i Micael Björk och Abby Peterson (red.), Vid politikens yttersta gräns : Perspektiv på EU-toppmötet i Göteborg 2001 (Eslöv: Brutus Östlings bokförlag Symposion).

Wennerhag, Magnus (2002a). ”Globalization movement comes to town”, i Studies in political economy, nr 67.

Wennerhag, Magnus (2002b). ”Är de nya sociala rörelserna anti-kapitalistiska?” i Anna Holmgren (red.), Kapitalets makt och motmakter (Stockholm: LO).

Vinthagen, Stellan (2003). ”Motståndet mot den nya världsordningen”, i Janne Flyghed och Magnus Hörnqvist (red.), Laglöst land (Stockholm: Ordfront).

Vinthagen, Stellan (2005). Ickevåldsaktion : En social praktik av motstånd och konstruktion (Göteborg: Institutionen för freds- och utvecklingsforskning, Göteborgs universitet).

Zackariasson, Maria (2006). Viljan att förändra världen : Politiskt engagemang hos unga i den globala rättviserörelsen (Umeå: Boréa).

– Adrienne Sörbom & Magnus Wennerhag (2012). ”Individualization, Life Politics, and the Reformulation of Social Critique: An Analysis of the Global Justice Movement”. Critical Sociology, first published on June 18, 2012 as doi:10.1177/0896920511431499

– Magnus Wennerhag (2010). ”Another modernity is possible? The global justice movement and the transformations of politics”, Distinktion nr 20.

– Magnus Wennerhag (2008), ”The Spatial Transformations of Grassroots Activism”, i Ana Betancour (red.), Global Cities. Stockholm: Arkitekturmuseet.

– Magnus Wennerhag (2007). ”En annan värld är möjlig”, i Erik Amnå (red.), En ny demokrati. Forskningsrapport nr 4 från Global utmaning. Stockholm: Global utmaning.

– Magnus Wennerhag (2006). ”Mångfald och enhet i den globala rättviserörelsen”, i Andrew Jamison & Åsa Wettergren (red), Sociala rörelser. Lund: Studentlitteratur.

– Magnus Wennerhag (2004). ”Gränslös politik och demokrati i rörelse”, i Adrienne Sörbom (red), Den tömda demokratin – och vägarna tillbaka till makten. Stockholm: Agora.

Fördomar eller rasism är aldrig ”misstag”

Återigen har det där märkliga hänt. Någon skriver något fördomsfullt och korkat. I detta fall Monica Gunne på Aftonbladet. Ledar- och kulturredaktion samt chefredaktören läser och blir rasande. Chefredaktören går in och skriver en ursäkt. Alltsammans bra, klokt och ansvarstagande.

När det förekommer öppet xenfobiska och fördomsfulla texter brukar man ibland försvara sig med att det var ”ett misstag”.

För att citera Jan Helins kommentar: ”– Ja, hon är en uppskattad skribent av såväl läsarna, mig och medarbetarna. Hon har skrivit för Aftonbladet i 40 år och aldrig tidigare gjort ett sådant här misstag.”

Jag har skrivit i hela mitt liv. Mer eller mindre professionellt i över tio år. Jag har aldrig skrivit något av ”misstag”. Du kan skriva något dumt, saker man ångrar eller ibland något under tidspress med för dålig faktakoll. Det kan förekomma. Men som vuxen människa skriver man inget av misstag. I tider av trådlösa maskiner och 3 G- uppkoppling kan man skriva saker och ting spontant och utan sin professionella självcensur. Följ Twitter eller Facebook vilken fredags- eller lördagskväll som helst så kan du se vad kombinationen digitala självpubliceringsverktyg  och alkohol kan leda till. Om det är detta som menas med misstag så är mitt råd följande: Sluta drick eller skaffa alkolås på mobilen. Men detta är ingen fylle- rant på sociala medier. Detta är publicerat i Sveriges största dagstidning.

Min andra tanke går till den gamla tv- sketchen: En man har fått ryckningar i högerarmen och måste tvångsmässigt lyfta den i en viss gest. Om du som skribent ständigt drabbas av ”misstaget” att högerarmen lyfts i en viss hälsning är mitt råd: Bind fast den vid kroppen.

Man har rätt att kalla saker och ting för misstag. Jag köper konceptet dåliga formuleringar och misstag om det sker på sociala medier. Det är publicering i ljuset av minskad självcensur. Men om du skriver för en stor tidning som läses av miljoner människor så begår man inte ”misstag”. Man har och bör ta ansvar för det man skriver.